Mitt liv som hund

Maja och kompisen Rasmus på kinarestaurang. Och sen blev de målade som tjusiga vovvar och gick helt in i rollen... :)

Min Man

Kan det ens bli gulligare än såhär? Vilken man jag har!

Vinterbilder

Det är ju faktiskt galet mycket snö nu. Jag gillar det, men längtar mer än någonsin efter värme. Jag kommer nog bli överlycklig när det är vår! Här följer lite blandade bilder från denna säsong. Tyvärr inga Sälen-bilder än, för de ligger på en annan dator, ofixade... :(

Pierre byggde en snögrotta till Maja innan det blev hutlöst mycket snö. Nu är grottan ett minne blott och vi har ett mini-Sälen på tomten i stället.

På kalas hos Alice (4 år) med 13 andra barn, bland annat de mysiga grannkillarna Wilmer & Henry.




Ett tappert försök att leka i en lekpark med grannkillarna.


En mysig dag i Vilsta med Minou och Mia! Det blev till och med ponnyridtur för småtjejerna. Maja på Booster "Bosse" och Minou på Mr Magic. Nu tjatar Maja om att få börja rida. Ska kolla upp det!

Sportlov

Åh, nu har vi sportlov! Det känns skönt att inte ha några måsten! De måsten jag har ligger i min väska och skräpar, men jag har bestämt mig för att bara ta dem om jag känner för dem. Menar så klart rättningshögen jag har med mig från jobbet...

Mamma och pappa kom över med en isig present igår. Den var hur vacker som helst! När mamma och pappa gjorde islyktan så frös de även in tulpaner i den. Ett vackert hantverk. Tror faktiskt att Maja och jag ska försöka oss på ett liknande projekt, men i mindre format.

The Tiger

Tiger, tiger, burning bright
In the forests of the night,
What immortal hand or eye
Could frame thy fearful symmetry?

In what distant deeps or skies
Burnt the fire of thine eyes?
On what wings dare he aspire?
What the hand dare seize the fire?

And what shoulder and what art
Could twist the sinews of thy heart?
And when thy heart began to beat,
What dread hand and what dread feet?

What the hammer? what the chain?
In what furnace was thy brain?
What the anvil? What dread grasp
Dare its deadly terrors clasp?

When the stars threw down their spears,
And water'd heaven with their tears,
Did He smile His work to see?
Did He who made the lamb make thee?

Tiger, tiger, burning bright
In the forests of the night,
What immortal hand or eye
Dare frame thy fearful symmetry?

Dikten är skriven av William Blake, och heter eg. The Tyger (inte Tiger), publicerad 1789. När jag läste engelsk litteratur på högskolan analyserade vi dikten och jag fastnade för den. Dels är den spännande, för hur menade Blake att man ska rimma på eye och symmetry, de rimmar ju endast om symmetry uttalas fel. Och dikten avslutas utan svar på frågan...

Finskt

Sitter uppe i natt och lyssnar på massor av finsk musik. Finns det något språk som så magnifikt sätt kan förklara livet och kärleken? Jag vet, många tycker att finska är fult. Men jag tycker att det är ett språk med mycket känsla, man kan leka mycket med språket och grammatiken och betydelser. Nu lyssnar jag på Kirka, Rauli Badding Somerjoki och Dingo (den sistnämnde är ett av mina absoluta favoritband någonsin, till och med Pierre som inte kan finska gillar dem).

Här är en fin textrad från en Dingo-kärlekssång "Hän on se" (H*n är den):
"Hän on se joka sun elämääsi säätää
ja saa sut kaipuusta itkemään
hän on se joka sun nimes oikein ääntää
ja saa sut tähtiin lentämään."

I urdålig översättning: "H*n är den som vägleder ditt liv och får dig att gråta av längtan. H*n är den som uttalar ditt namn rätt och får dig att flyga till stjärnorna."

Kirkas låt "Sä surun pyyhit silmistäni pois" (Du torkar sorgen från mina ögon) är helt underbar. Översättningarna blir så dåliga, inte alls samma känsla, men refrängen går ungefär såhär:
"Sä surun pyyhit silmistäni pois,
kuin totta olla kaunis uni vois.
Mä kesken kiireen hellän hymyn nään,
vain siksi vielä uskon elämään.

Ett försök: "Du torkar sorgen från mina ögon, som om en vacker dröm kunde vara sann. Mitt i all hast ser jag ditt ödmjuka leende, bara därför tror jag på livet igen."

Ah, jag förstör låtarna med översättningen, men jag måste ju försöka förklara vad jag menar. Nu när jag försöker att hitta en bra låt att lägga upp här på bloggen så fastnar jag hela tiden. Vilken låt ska jag välja? Ahhh, det får bli denna:

Autiotalo (Öde huset)

Just nu

Idag känns det lite bättre. Vi behöver inte oroa oss för en följetong. Ärendet läggs ned.

Det som känns extra tråkigt är att min dotter Maja kommer att få börja om helt. Hon kommer att skolas in på ett nytt dagis, tappa kontakten med sina nuvarande bästa vänner som hon pratar så mycket om, som hon gillar så mycket. Hon trivdes faktiskt på sitt dagis och kände sig hemma där. Flera fröknar gillade hon mycket. Det låter kanske som att vi som föräldrar gör fel som placerar om henne MEN jag kan inte tänka mig att kliva in på den förskolan igen. Hur ska man kunna bygga upp förtroendet? Hur ska jag kunna öppna mig för fröknarna någon gång, kunna skämta med dem etc, utan att vara rädd för att något ska misstolkas. Jag kan knappt åka förbi trafikljusen där man svänger av till dagiset, utan att börja grina. Och jag måste köra förbi där varje dag, två gånger. Jag vill knappt ens bo kvar i det här området, allt känns så smutsigt. Det beror säkert på att jag är gravid och överreagerar, men så mycket som var så fint, bra och tryggt är bara svart just nu.

Jag lider verkligen med Maja. Nog med att hon kommer att ryckas upp ur sin vardag, hon lever just nu med två omskakade föräldrar. Pierre är bättre än jag på att behålla lugnet inför henne, men jag klarar det inte lika bra. Gråter hur ofta och mycket som helst, fast jag försöker att dämpa mig. Efter idag hoppas jag att det kommer att lägga sig lite, att jag kommer att kunna släppa det här mer och mer. Jag försöker fokusera på mitt lilla hjärta - Maja, på min man Pierre som är min stora kärlek, på hans dotter Cassandra, en klok och godhjärtad tjej som jag snart åker till London med och på det liv vi alla här hemma har tillsammans. Och självklart försöker jag fokusera på det nya liv som växer i mig. Jag vill må bra. Jag vill inte vara ledsen. Men just nu känns den glada tillvaron som en utopi. Jag kommer ALDRIG att glömma det här. Samtidigt vet jag att jag har gott läkekött; en av mina underbara försvarsmekanismer är att tränga undan obehagligheter, att inte tänka på dem såvida jag inte behöver det. Men det här känns för stort.

Och nu har jag blottat min själ i ett blogginlägg, något jag aldrig haft för avsikt att göra. Men nu är det gjort. Det här blogginlägget kan jag dock radera sedan om jag vill. Jag önskar att den möjligheten fanns i verkliga livet med.

Tillägg i efterhand: Vill självklart tacka ALLA som visat oss sitt stöd. Tacktacktack! det betyder otroligt mycket.