(foto: Pierre Pocs, modell: Eva)
Om ett par dagar fyller min lillasyster, som jag älskar tokmycket, 26 år. För mig är hon inte 26 år. Hon är 4 år. 9 år. Eller kanske 12. Eller max 18. Eller jo, hon är också den underbara vackra kvinna som fyller just 26 år. Hon är på ett sätt som min förstfödde. Ja, hon kan så klart inte ta Majas plats som mitt första barn, men jag har alltid haft en stark beskyddarinstinkt vad gäller Eva. Alla orättvisor som hon fått utstå har jag velat rädda henne ur. Jag har inte alltid gjort det, men jag har haft viljan. Däremot så får man som storasyster backa undan lite och inte förstöra med allt beskyddande. På det sättet är faktiskt min mamma - och pappa med så klart - förebilder. De lägger sig inte i i onödan. Kanske lägger de sig i för lite? Nej, de vet med livets erfarenhet när det är läge och inte att beblanda sig i andras angelägenheter. De har varit riktigt smidiga under hela mitt liv med att vänta in rätt tidpunkt och leverera ett gott råd eller en tanke när det passar. Om det ens passar vill säga. För precis som en vän till mig också säger; det är känsligt att lägga sig i andras liv och komma med pekpinnar om hur man ska leva. Fast alla behöver vi vägledning ibland. Tror jag. Jag beundrar hur som helst mina föräldrar för deras visdom och taktfullhet.
Jag har ju en syster till. Hon var verkligen en cool storasyster med skinnpaj när jag var yngre. Och att jag fick (eller blev tvingad kanske?) följa med henne på en del äventyr är jag verkligen tacksam för. En magisk värld av kill- och festsnack öppnade sig. Och jag var så stolt över min syster, tuffingen. Hon som hade attityd som en hård kille, men ändå sydde sina egna kläder. Och starka minnen om att vi omfamnar varandra och gråter ut hur mycket vi älskar varandra, ja det har jag.
(Foto: jag. Modell: Paulina)
Jag älskar verkligen min familj. Familjen jag föddes in i och den jag har nu. Visst, jag servar min man kanske lite för mycket, curlar mina barn fast jag tränar på att göra båda sakerna mindre, så att de kan fungera rätt bra utan mig också. Men jag gör det jag gör av kärlek. För mig är det viktigaste i livet just kärlek. Och om jag har tur så är det gamla visa orden sanna: kärlek är det ändå som det blir mer utav om man slösar med det. Så jag ska slösa. Och om någon har invändningar, ja kom med dem då. Men fråga gärna mina föräldrar om råd när du ska lägga fram dem. Och om det ens är värt det.
Leo fick sin första smakportion på julaftonsmorgonen. Gröt så klart. 
