Jag är världens sämsta på att natta. Nattning var en sak jag såg fram emot innan jag fick barn. Så mysigt att läsa en bok högt för barnet som somnar så sött. Jomen visst...
När Maja var liten testade vi fem-minuters metoden. Det fungerade inte alls, vi hade inte hjärta att låta henne skrika. Hon fick amma sig till sömns i ett år. Och samma med Leo. Fast då i mer än ett år. Jag kommer ihåg när Leo somnade brevid mig, utan bröstet, och vi såg varandra i ögonen innan vi somnade. Det var så mysigt! Och en engångsföreteelse.
Nu vill mina barn busa vid läggning. Det slutar ofta med att jag inte läser klart boken, för de lyssnar inte ändå. Och jag blir sur för min nattningsdröm är långt ifrån verkligheten. Men söta barn har jag ju självklart ändå. Mycket söta.
Vid många tillfällen är det dessutom jag som somnar innan barnet/barnen. Jag har så lätt för att somna, kan göra det i princip var och närsomhelst. Det tar jag som en gåva från mina föräldrar som jag gärna för över på mina barn. Men har som sagt inte lyckats än!
Nej, jag tror bestämt att mannen får fixa den mesta nattningen hädanefter av bägge barnen. Spela lite gitarr verkar de ju föredra. Plus att mannen tycker att han är vassare på nattningen än jag...
(på bilden somnade Leo sittandes...)
- Posted using BlogPress from my iPhone
