Imorgon ska vi till Stockholm och fira storasyster som fyller år. Och såhär sent på kvällen gjorde den insikten mig lite vemodig. Att hon är närmare 40 än 30 känns konstigt. Hon är ju max 24 år i mitt huvud. Samma med mina föräldrar, de är unga och inte närmare 60.
Tiden går så galet fort. Ibland vill jag bara frysa tiden och låta saker vara som de är just precis nu. Jag vill inte förlora den värld jag lever i.
Min lillasyster har också flyttat till Stockholm. Hon lämnade sitt älskade Göteborg för att kunna vara närmare familjen. Vackert. Så alla i min absolut närmaste krets finns max 1,5 h borta. Det är gott för hjärtat. MEN så har nu min fina bonusdotter fyllt 19 år och meddelat att hon tänker flytta till Göteborg i tre år tillsammans med sin pojkvän. Det blir säkert en fantastisk erfarenhet i hennes nystartade vuxenvärld, men det kommer att bli tomt. Hon sover inte hos oss särskilt ofta längre, men de här visiterna hon kommer på, både korta och långa, kommer ju till stor del att utebli. Jag förstår paniken som hennes mamma antagligen känner angående Göteborgsflytten. Hennes barn, 4,5 h bort. Jag är tacksam över att mina systrar har flyttat ifrån mig, för det har lärt mig att hantera sådana här situationer bättre. Jag trodde inte att jag skulle klara av ett så långt avstånd mellan oss. Men jag klarade det och gör det än. Så kommer jag även att göra med Cassie. Alla förändringar utvecklar. Men dessa förändringar gör mig sentimental, ofta säkert mer sentimental än andra, men jag försöker handskas med det. Och jämför jag mig själv med mig själv i tonåren så har jag kommit lång väg.
- Posted using BlogPress from my iPhone
