Nostalgi

Jag kommer ihåg när man var tvungen att ta bussen innan klockan tio för att kunna strosa på stan en lördag. Jag menar, allt stängde ju klockan ett. Något söndagsöppet fanns inte.

Jag kommer ihåg när bankärenden kändes mycket krångligare än nu. Att gå till banken en lördag eller en vardag efter klockan tre - det var en utopi. Men inte längre. Banken är lättillgänglig, jag har den t.o.m i min mobil.

Visst välkomnar jag öppenheten. Det är smidigt att åka till köpcentret för att köpa en tröja kl. 19.30 när barnen somnat. Men ändå... Det här speciella har försvunnit.

För ett par år sedan var ett par tyska besökare mycket förvånade över vårt söndagsöppna centrum och sedan dess har en tanke grott i mig. Till vilket pris? Hur ser familjerna ut när allt fler mammor (för det är flest kvinnor inom handeln) är borta kvällar och helger? När är hela familjen samlad egentligen om den ena föräldern jobbar 8-17, barnen går i skolan och den andre föräldern arbetar inom handeln. Är öppenheten värt priset i form av minskat familjeliv?


(Ovan en bild på mig och min fina familj. Tagen för ett par månader sedan då träden än var gröna, himlen blå, men då kylan smugit sig på. En dag då min sons levnadstid räknades i veckor och inte i månader. Imorgon är de sistnämnda hela fyra stycken.)

- Posted using BlogPress from my iPhone