Det är svårt för mig att förstå att det i nutidshistorien finns så mörka kapitel i Europas historia. Särskilt Tyskland är här i fokus. Först världskrigen med pogromer och slakten av människor. Sedan det kalla kriget där man till och med delade ett land och särskilt en stad, Berlin. 9:e november 1989 raserades muren och friheten och ett lands enande tog en början. Det är bara tjugo år sedan. Ofattbart. Jag försöker att förklara för mina elever i tyska om öst och väst, Stasi, rymningsförsök, dödskjutningar, separation av släkt och vänner. När jag berättar om efterkrigstiden, så känns det som en grym saga. Det är ju inte alls länge sedan, förstår eleverna verkligen allt det här, när jag knappt själv gör det?
När jag får två månader sedan besökte Berlin, blev jag nog lite förälskad. Staden andades så mycket hopp, folket var vänligt, maten billig och god, shoppingen toppen. Men framför allt så har den staden så mycket att erbjuda. Vad man än är intresserad av så finns det där, så känns det. Kanske har Berlin med all sin historia inget annat val än att fånga och fascinera dess besökare i ett fast grepp. "Ich bin ein Berliner", som Kennedy sa.
Snart faller dominobrickorna. Det vill säga de 1.000 stora stenblock (målade av unga konstnärer, politiska aktivister mm.) som i hela 1,5 km markerar var delar av muren stod. Nu, strax efter 20.00, kommer de att falla och vad jag förstår kommer det att hålla på i en timme. Hoppas det kommer snart. Ser med spänning fram emot denna symbolism!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar