Just nu

Idag känns det lite bättre. Vi behöver inte oroa oss för en följetong. Ärendet läggs ned.

Det som känns extra tråkigt är att min dotter Maja kommer att få börja om helt. Hon kommer att skolas in på ett nytt dagis, tappa kontakten med sina nuvarande bästa vänner som hon pratar så mycket om, som hon gillar så mycket. Hon trivdes faktiskt på sitt dagis och kände sig hemma där. Flera fröknar gillade hon mycket. Det låter kanske som att vi som föräldrar gör fel som placerar om henne MEN jag kan inte tänka mig att kliva in på den förskolan igen. Hur ska man kunna bygga upp förtroendet? Hur ska jag kunna öppna mig för fröknarna någon gång, kunna skämta med dem etc, utan att vara rädd för att något ska misstolkas. Jag kan knappt åka förbi trafikljusen där man svänger av till dagiset, utan att börja grina. Och jag måste köra förbi där varje dag, två gånger. Jag vill knappt ens bo kvar i det här området, allt känns så smutsigt. Det beror säkert på att jag är gravid och överreagerar, men så mycket som var så fint, bra och tryggt är bara svart just nu.

Jag lider verkligen med Maja. Nog med att hon kommer att ryckas upp ur sin vardag, hon lever just nu med två omskakade föräldrar. Pierre är bättre än jag på att behålla lugnet inför henne, men jag klarar det inte lika bra. Gråter hur ofta och mycket som helst, fast jag försöker att dämpa mig. Efter idag hoppas jag att det kommer att lägga sig lite, att jag kommer att kunna släppa det här mer och mer. Jag försöker fokusera på mitt lilla hjärta - Maja, på min man Pierre som är min stora kärlek, på hans dotter Cassandra, en klok och godhjärtad tjej som jag snart åker till London med och på det liv vi alla här hemma har tillsammans. Och självklart försöker jag fokusera på det nya liv som växer i mig. Jag vill må bra. Jag vill inte vara ledsen. Men just nu känns den glada tillvaron som en utopi. Jag kommer ALDRIG att glömma det här. Samtidigt vet jag att jag har gott läkekött; en av mina underbara försvarsmekanismer är att tränga undan obehagligheter, att inte tänka på dem såvida jag inte behöver det. Men det här känns för stort.

Och nu har jag blottat min själ i ett blogginlägg, något jag aldrig haft för avsikt att göra. Men nu är det gjort. Det här blogginlägget kan jag dock radera sedan om jag vill. Jag önskar att den möjligheten fanns i verkliga livet med.

Tillägg i efterhand: Vill självklart tacka ALLA som visat oss sitt stöd. Tacktacktack! det betyder otroligt mycket.