Jag märkte att min katts ena mungipa hängde. Det var för ett par dagar sedan. Jisses, hon har säkert fått en inflammation i tandköttet, tänkte jag. Igår kväll lät hon min man kolla munnen lite. Snäll katt, ja visst, men Saga vet också hur man säger ifrån. Vi bestämde oss för att ringa veterinären direkt nästa morgon, dvs imorse.
Vi fick tid kl. 13.00. I telefon sa de att vi skulle vara beredda på att Saga eventuellt skulle behöva opereras. Även vår andra katt Gizmo har dragit ut en tand, så jag vet ju vad det innebär, men att katten blir fri från sitt onda är ju en sten som lättar från hjärtat.
Jag fick med mig Saga i buren helt utan att hon krånglade. Hon kändes lätt och smidig som en fjäder och klagade inte alls. Inte ens när hon väl var i buren kom det protester. Pierre kom och hämtade oss och vi åkte till djurkliniken. När veterinären ville undersöka Saga sa hon verkligen ifrån. Hon fräste och kröp sedan ihop nära Pierre. Där kände hon sig trygg; hon darrade men var hos sin pappa.
Veterinären ville inte ge Saga vanlig bedövning, eftersom hon hade så ont, sa ifrån på skarpen och för att hon har epilepsi. Hon ville ta med Saga till operationsbordet och ge henne någon annan bedövning för att därefter kunna undersöka hennes mun ordentligt. Veterinärerna kom tillbaka till vårt rum med vår Saga, som var nedsövd. Hennes mun såg inte bra ut på höger sida, det verkade vara en tumör. Eftersom Sagas tillstånd inte var bra och med tanke på hennes sjukdomsbakgrund, fanns det bara ett val att göra. Saga fick somna in. Hon fick två sprutor, Pierre och jag höll båda en varsin hand på henne. Maja grät floder. Leo förstod nog ingenting. Cassandra kom från skolan och fick precis ta farväl av Saga. Det var otroligt jobbigt för oss alla. Är fortfarande och kommer att vara under en lång tid. Men nu slipper Saga ha ont.
Till Maja säger vi att Saga nu är i himlen. Att hon är med sin gamla bästis, Selma, en katt vi hade när Saga var liten. Maja har aldrig träffat Selma, men hon finner väl lite tröst i att Saga inte är ensam. För Maja var Saga som en extramamma. Varje kväll var hon med och nattade Maja. Hon trampade och kurrade och somnade i Majas säng. Hon var dessutom alltid nyfiken på Majas lek. Jätteofta kom hon nyfiken och ville se vad det var Maja hade för sig.
När jag tänker på Saga tänker jag på en mamma-gestalt. Hon tog hand om sin kompis Gizmo på flera sätt, bland annat hjälpte hon honom med lådan. Hon tog hand om Maja, t.ex. det här med nattningen. Andra minnen är att hon ofta var med Pierre i badrummet när han badade. Hon ville gosa varje kväll; trampa och kurra på Pierre och sedan somna vid mina fötter. När hon var liten snuttade hon på Selma, så att Selma började få mjölk. När Selma sedan dog, ville hon snutta på min hals. Det fick hon till slut sluta med, för det är ju inte hållbart att ha en katt på halsen som tror att man är kattmamma. (Inte så fräscht heller, men det var en trygghet för henne. Jag tror att hon faktiskt var för liten att skiljas från sin mamma, för det ställe vi räddade Saga ifrån var ju inte ett ok hem. Pierre valde ut henne, fastnade för hennes täckning: helsvart med vit svanstipp.)
Den dagen och dagarna efter att vi tvingades avliva Selma var totalt kaos. Jag var så ledsen att jag skrev ett brev om min saknad. Jag kommer ihåg att jag blev hånad; "men det är ju BARA en katt". Jag kunde inte kontra på den, mer än att jag blev arg inombords. Det är otroligt jobbigt att förlora en familjemedlem. Jag kommer sakna Saga mycket. Och nu när Gizmo kommer och tigger mat vid matbordet, är det ingen som kommer och tigger efterrätten. Det var Sagas jobb. Glass och grädde älskade hon. Ska nog äta en glass för hennes skull ikväll.
Saga, saknad och älskad. Du vackra och kloka varelse.
